”Hjärtpulsen känns bättre nu, som om kroppen vant sig vid det rika syret.”

Bara lite kvar nu. Liftgatan vi trampar oss uppåt i är omgiven av nätta, hukande fjällbjörkar, solen och stigningen har gjort oss svettiga. Jag bestämmer mig för att inte titta bakåt, utan köra på för att få maximal utdelning när jag nått toppen. Hjärtpulsen känns bättre nu, som om kroppen vant sig vid det rika syret. Kanske var det lite för många nygräddade våfflor med rårörda hjortron till frukost som spelade mig ett spratt i promenadstarten.

Vår guide Elisabeth är redan framme när vi viker över toppen, jag pustar ut, hör pulsen, andningen, men ingenting annat. Det är tyst här, och solstänkt. Mina ögon sträcker sig hungrigt mot horisonten, mot Norge, Härjedalen, alla mjuka fjälltoppar, fina solen. Den sköna känslan av att vara framme, att vara uppe, sprider värme i hela kroppen, jag känner mig pigg och stark. Utsikten är mäktig, topparna många och landskapet spräckligt av den bitvis fallna nysnön. Jag avbryts plötsligt. Det är tystnaden igen. Det är helt knäpp tyst. Jag tryckutjämnar för säkerhets skull, men det är inte lock för örat. Det jag hör, eller inte hör, är fjället, den mjuka snön och vindstillheten. Magiskt.

Jag ser hur Elisabeth pekar ut över vidderna och hör hur hon räknar upp toppar med extra vackra namn. Lill-Stendalsfjället, Snasahögarna, Vålåvalen, Anaris… Och jag tittar och tittar, försöker få in allt på en gång, spara ner ljuset, och formerna. Fånga känslan.

Bakom oss reser sig Ottfjället och bara en promenad bort blickar vi ut över Vålådalens mest episka skidspår, Sapporospåret, som under vintrarna sträcker ut sig här uppe på fjället med kilometer efter kilometer med hänförande utsikt.

Då vi checkat in med helpension slår vi oss ner för så kallad sportlunch på hotellet. Det serveras kålsallad, gräddsås, jämtländsk potatis och älgköttfärslimpa, och våfflor. Det smakar ljuvligt och vi äter och vi äter, får inte nog. Förmiddagens upplevelser har retat vår aptit på riktigt, och vi njuter av den vällagade maten. Kaffet intas i ett av de många sällskapsrummen på hotellet. Vi bläddrar i gamla veckotidningar, tar påtår, beundrar solen och fastnar då och då med blicken på ett uppstoppat älghuvud. Vålådalens Fjällstation är rogivande.

Eftermiddagen handlar om längdskidåkning. Spåren ska tydligen vara helt grymma. I vallningsrummet får vi spårens kvalitet bekräftad av Oskar Svärd, en nutida Vålådalenprofil med bland annat tre segrar i Vasaloppet och ett eget träningsläger för amatörer i Vålådalen i början av december varje år.

”Spåren här håller alltid världsklass. Det har skapat unika träningsmöjligheter för mig.”

– Spåren här håller alltid världsklass. Det har skapat unika träningsmöjligheter för mig. Sedan älskar jag avskildheten här, och lugnet. Det finns en lång tradition och kunskap om träning här, så ingen tycker att det är konstigt att vi elitidrottare i stort sett bara äter, tränar, äter, tränar, äter och sover under våra besök.

De vallningsfria skidorna har bra fart och trots att bara tre kilometer skidspår är preparerade kan vi trötta ut oss och skapa ny stor aptit. Förutom Oskar, som varvar oss gång på gång, har vi spårsällskap av några av Norges bästa juniorskidskyttar. Ett par killar från närliggande Järpens Skidgymnasium bjuder på några tekniktips innan det är dags för oss att kliva av. En kvart senare sitter vi nerbäddade i en het badtunna och låter våra stramande ryggslut och trötta överarmar helas av varma bubblor. Romantiken blir total när kall öl intas och stjärnhimlen fyrar av stjärnfall på stjärnfall. Vi njuter, och så pass länge att håret på huvudena till slut frusit till is. 

Dagens avslutande gren är fjällrödingfilé från Landön, en av hotellmatsalens specialiteter. En lätt aktivitet att ta sig igenom, men krafterna att utmana de norska gästerna i sällskapsspel finns inte kvar. Det blir i stället en tidig kväll med lyxen att få vakna utsövd för nya upplevelser och överraskningar på Vålådalens Fjällstation.