Åtkomst nekad {{userModel.firstName}}

Du har inte behörighet att komma åt denna sida

"Fagra stinsar och söta flickor." Så kunde det heta i tidningarna förr i tiden.

Ulla-Britt, en av de första kvinnorna på SJ

När Ulla-Britt Westman började jobba på Halmstads järnvägsstation för drygt 50 år sedan blev hon en av de första kvinnorna på SJ. Det gav stora tidningsrubriker: ”Söta flickor i uniform på jobbet”. Men hon har aldrig känt sig som en pionjär.
– Min pappa, bror, farfar och morfar jobbade alla på SJ, så det var helt naturligt att jag också skulle göra det när chansen kom. Jag var trött att sitta i kassan på posten och fråga efter legitimation. Fast visst var det många som tappade hakan i början, berättar Ulla-Britt, i dag en hyperpigg 84-årig dam i södra Stockholm.

I dag är 42 procent av alla SJs anställda kvinnor. Men bara 50 år tillbaka i tiden var mansdominansen total. Först i mitten på 70-talet blev det fritt fram för kvinnor att bli lokförare och konduktörer (det som är tågvärdar i dag). Men i första hälften av 1960-talet togs ett första viktigt steg. SJ öppnade upp för kvinnor att anställas som stationsskrivare, som jobbade ihop med stinsen på järnvägsstationen med bland annat ansvar för att växla in tågen på rätt spår. Ulla-Britt anställdes samtidigt som tre andra kvinnor. De blev därmed några av SJs allra första kvinnliga tågklarerare.  

– Vi fick väldigt mycket uppmärksamhet, stora rubriker. I Hallandsposten blev det ett helt uppslag och även på andra ställen där jag var ute och praktiserade under utbildningen, säger Ulla-Britt och visar upp sin klippbok med gamla artiklar.
Med dagens jämställdhetsglasögon på framstår artiklarna som synnerligen ålderdomliga. Rubriker som ”Fagra stinsar på stationen”. Formuleringar som ”söta flickor i uniform kan förlåta en stor försening.” I de allra flesta fall bemöttes hon positivt, men det fanns resenärer som reagerade starkt.
– När jag praktiserade som konduktör var det en man som vägrade visa biljetten för mig för att ”jag var ett fruntimmer”. Men jag stod bara kvar och till sist slängde han fram den. Det måste jag säga kändes konstigt, att det skulle vara sådan skillnad på kön. Men bland de manliga arbetskamraterna var jag en i gänget, aldrig några metoo-händelser, säger hon med ett stort skratt.

Ulla-Britt kom att älska sitt jobb – och blev kvar på SJ i 40 år. Så småningom avancerade hon och blev chef för godsreklamationer. Och hon fortsatte att vara – ofrivilligt – en pionjär när hon som första kvinna valdes in i styrelsen i den fackliga organisation hon tillhörde på SJ.
– Jag har aldrig ångrat mitt yrkesval, inte för en sekund.

 

Kommentar: Vi har nåtts av det sorgliga beskedet att Ulla-Britt igår (8 mars 2018) lämnade oss. Vi är oerhört tacksamma över att vi fick möjligheten att berätta hennes historia och hennes familj ser detta som en hyllning till Ulla-Britt och hennes livsgärning. Vi beklagar sorgen.

Se filmen om Ulla-Britt

Så ser det ut hos SJ idag

Fördelningen mellan kvinnor och män hos SJ (31 december 2017):

Alla anställda
42% kvinnor
58% män

Chefer
44% kvinnor
56% män

Ledningsgrupp
53% kvinnor
47% män

Styrelse
43% kvinnor
57% män